Om att behöva ha en att skylla på

Det verkar som att en del personer har ett extra behov av att ha andra att skylla på. Som om tiden för dem inte har gått utan stått still och som om ingenting har hänt i det förflutna i deras värld, som om det inte skett några förändringar mott förr. För sina villfarelser och anklagelser av olika innehåll. Om att försätta en del personer senare i livet i ännu mer skuld än vad det redan innan är givet att vi föds in till. Jag har känt mig motarbetad vid olika tidpunkter av olika människor under hela mitt liv. För olika saker vid olika tidpunkter. Jag anser att mitt liv blivit förstört avseende mer konkret och funktionsmässigt livsinnehåll. Detta med att gifta sig och bilda familj t.ex.. Ett tidens tecken att ägna sig åt sabotage mot en del personers vilja, mål och planering. Som om jag blivit till en sån där som andra skyller på för sina villfarelser, misstankar om andra människor. Andra människors förvillelser.  Det som Franz Kafka skrev om på 1920 talet. Det har jag möjlighet att känna igen mig i idag fast mycket hänt sedan dess.  Hans böcker och de ämnen han  valde att skriva om ter sig som aktuella än idag. Hur det går för Josef K i Processen till exempel. Och det han är med om att bli förtalad för något okänt och sedan anklagad för ett brott han tycker han inte begått som han sedan söker ett svar på. En kollega och föreståndare på ett ålderdomshem som jobbade på samma arbetsplats som jag som hette Marie Gulliksson sa åt mig ”Dig har vi bara för att ha en att skylla på”. Jag var på ett vikariat anvisat av Arbetsförmedlingen 1998/99. Så kan det gå. Helt irrationellt från hennes sida för övrigt. Exakt vad det var några skyllde något på mig under den tidsperioden sas inte. Senare efter att jag slutat där har det skyllts en hel del på mig för både det ena och andra. Det är hon ansvarig för idag anser jag. Lite hur som helst. Dom skyllde på Jesus Kristus för en 2000 år sedan. Det var då det och nu idag är idag. Mycket har hänt sedan dess och det är stora skillnader på den tid som var då och nu idag år 2015. Jag har det riktigt svårt idag både själsligt, ekonomiskt och existensiellt. Det är en plåga och ett lidande, en känsla av skuld, både kroppsligt och själsligt att vara vid liv med alla hemskheter svält, krigskonflikter, terror handlingar, etc som inträffar var och varannan dag i mediala sammanhang t.ex.. Men jag mår bra. Jag har det bra här. Jag har uppfattat det som att jag hela mitt liv har varit tvungen att till andra personer som besitter makt att jag skulle komma med skäl, motiv för en fortsatt rätt till att existera och en rätt till en inkomst det går att klara sig på. Jag har en cykel men den är en present från anhöriga. Jag har inte ens råd att köpa en egen cykel fast affärer är fulla av prylar. När jag va på avlönat jobb med anställning på 65% senast för en 20 år sedan och mer hade jag inte ens råd med mat i slutet av månaden. Den lilla inkomst jag har idag 20 år senare räcker till att betala hyra, hushållsräkningar och det som blir över räcker precis till mat. Utan bidrag från anhöriga vid några olika tidpunkter hade jag inte klarat mig. I slutet av månaden är det knapert med pengar och mat kvar. Jag är en fattig förtidspensionerad ingenjör. Jag hör till en av de bortvalda. Jag har sökt ca 500 jobb med fast anställning under slutet av 90 och mellan åren 2000 till 2010.  De med beslutsrätt att fatta beslut om andra människors jobb, livssituation och privat ekonomi har flertalet gånger underkänt min strävan att åstadkomma ändring och att få det bättre. Jag saknar en egen bil och skulle vilja köpa en mindre personbil. Jag bor en bit längre ut på landet och det är svårt med avstånd till stan, affärer och allmänna kommuniktionsmöjligheter. Men det har jag inte råd med som min ekonomi är idag. Det är ett sånt samhälle vi byggt upp och skapat. Det nya klass samhället. Massproduktion av prylar. Ett överflöd av materiella prylar och mat. Hur mycket affärer och shoppingcentra som helst. En allt stigande fattig klass med människor som inte har så mycket råd att konsumera dessa prylar och en mindre skara människor som blivit allt rikare och rikare. Och en del människor som jobbar och bearbetar andra i syfte att dra in så mycket pengar som möjligt är till en mastodont organisation. En niohövdad hydra. Samt en del människor med mycket skulder och lån på köp av bostäder och fordon. Där den enskilde individen inte kan fatta beslut om sig själv och är hänvisad till någon annan för de beslut som fattas om livsinnehåll, privat ekonomi, osv. Det satsas enormt mycket pengar från riksdag ut i landet till våra samhälllen. Men den enskilde individens makt möjligheter att påverka den egna situationen är mycket starkt begränsad och de medel som satsas ekonomiskt är få helt andra personer förunnat. Jag tror inte på övermänniskan som Nietzsche skrev om på 1800 talet närmare bestämt 1883-1886. Detta evinnerliga tjat om att man ska kunna klara sig själv och att man har ett eget ansvar. Fast vi i de flesta omständigheter är hänvisade till någon annan i beslutsfattande om vår livssituation. Hur ska vi då kunna ha ett eget ansvar om vi är människor som inte hittat på detta? Likväl påstås det från en del att vi har ett eget ansvar för vår situation.  Vem ska de som har det behovet att skylla ifrån sig på andra skylla på om inte övermänniskan finns eller kan bli till ?

 

2015-10-06

Taleptox

<+>

Om Taleptox

This is from Taleptox and some Oddified Writings / Uddafierade skrifter
Det här inlägget postades i Svenska, Uddafierade Skrifter - Essäer och Brev del II och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.