Betraktelse över svårigheter i livet

Kl är 23.30 och det är 30 minuter kvar till nyårsdagen och jag firar som en del andra nyårsafton ensamen i år. Kl 00:30 ska jag se på tv på jvm ishockey när sverige spelar mot kazakstan. Och jag tänkte försöka hålla mig vaken. Det är mycket som är svårt i dagens tillvaro. T.ex. att som jag blivit bli ansedd att vara för snäll. Samtidigt som några andra kallat mig elak. 2 sidor av samma person ? Utan att vi knappt inte ens har träffats eller pratat med varann särskilt mycket, så går människor och bär på en massa tankar om sig själv och andra. Jag har också tankar. I relation med andra människor möter vi människor med mycket åsikter vi har om varann. Om man kan vara det ? För snäll alltså. Något av det svåraste som finns är att betrakta sig själv. Det är sannolikt därför spegeln uppfanns. De som gjorde det måste ha insett dess medvetandegörande effekt om självet. När vi tittar med våra ögon är det första vi ser andra människor. Sig själv kan man bara se bokstavligt syftat om man ser i en spegel. Eller försöker föreställa sig i sitt inre hur man ser ut. Våra inre bilder av vad vi tror att andra människor är. Svårare är det för en blind att se sig sjäv. Och ännu svårare för denne att se andra. De som är blinda kan dock höra och känna och ”Se” med det de hör med öron och känner med händer. Det är förvånansvärt vad en blind kan uppfatta mycket som vi seende har svårt med. Därför är det inte särskilt förvånande att människor som inte insett detta, om det finns några såna numera i dessa dagar, så smarta, medvetna och kompetenta de flesta är i vår tid, att de längtar efter ett spegelbeteende från andra. Det vill säga det som blivit så på modet i vår tid att göra med gester och säga med ord likadant tillbaka !? Författaren Milan Kundera har skrivit om detta fenomen om en litterär karaktär som tycker sig leva i ett hus med speglar där han bara ser sig själv i andra utan att se dem andra som de verkligen är. Vad går det då att lära sig av detta ? T.e.x för en ung människa som växer upp idag ? En vuxen man sa en gång på 90 talet till mig följande mening som han förövrigt fått ifrån en bok av Milan Kundera ”Du blir aldrig av med dina speglar”. Jag själv är alldeles för gammal för att enbart se mig själv i andra. Och jag har fått det svårare med det på äldre dagar. Min associationsförmåga om andras oliktänkande har blivit bättre med åren när jag blivit äldre. Jag ser andra som de verkligen är vilket ibland kan vara något oerhört svårt, oroväckande men samtidigt tillfredsställande. Att inte leva i ett hus med speglar. Utan att se oss realistiskt som vi verkligen är. Om man vet vilka andra är i denna mångtydiga tillvaro ? Och vad blir det då kvar att tala om när vi människor tänker så oerhört olika ? Vid ett visst sorts beteende uppstår det konflikter menar en del på. Det finns de som blir utpekade för att vara konfliktskapande som en inneboende egenskap. Om de verkligen är det är sannolikt en annan fråga av relativt värde? Konflikt kommer av det latinska ordet för sammanstötning. Det rör sig om olika tänkesätt som stöter samman. Och vilka val har man då i dessa relationer som uppstår vid möten mellan människor ? För det är oss människor förunnat att kunna välja med en fri vilja. Det finns sannolikt lika mycket teorier om detta som det finns människor som har funderat på detta. Vi människor har olika strategier för våra handlingar i relation till andra människor. Jag tänker på en kvinna som i något avseende hade åsikt om mig och mitt beteende ur det förflutna. Hon beklagade sig och tyckte att jag skulle rannsaka mig för något jag måste ha glömt ur det förflutna.  Ett tankesätt hos henne som tedde sig oerhört förebrående och främlighetsskapande. Vi blev som 2 främlingar för varann med anledning av denna förtrolighet oss emellan. Och hur hade vi kunnat bete oss annorlunda för att inte komma snett ifrån första början i vår relation ?  En vuxen man och två vuxna kvinnor sa oberoende av varandra likadan mening till mig med flera månader emellan – ”man vet inte var man har dig ?” Samtliga 3 sökte ta reda på min sanna identitet och de hade sannolikt funderat på vad jag var för en person. Detta sökande efter andras identitet som pågått under lång tid i ett intensivt studium av tillvaron !? Men kände vi varann särskilt bra ? VI hade knappt inte ens träffats innan i vuxen ålder. Vad förväntade de sig av att få höra från mig för att jag skulle bli accepterad ? Förväntade de sig att få se sig själva i mig ?  Vad det inte så att de trodde sig vara människor som skall avgöra och ta ställning till en annan människas fortsatta värde, liv och öde ? Varför tilldelar vi oss såna egenskaper för ? Är vi människor så betydelsefulla för varann ? Eller ansåg de cyniskt att jag bara var en betydelselös en som likaväl kunde gå och dö ? Förra året 2017 var det i sverige ca 1544 människor som tog livet av sig. Vilket är alldeles för mycket. Majoriteten mer än hälften var män i relation till kvinnor. Det borde vara noll som tar livet av sig. Men det är i de flesta ärenden vuxna människor som gjort ett eget val här i livet. Att själv avsluta det som andra påbörjat. Jag vill uppmana dig som läser detta – ta inte ditt liv. Det finns stöd och hjälp att få. Jag har aldrig funderat på att ta mitt liv. Livet det enda man fått till skänks går att leva trots svårigheter. Jag tänker också på en man och en kvinna som sa åt mig att jag inte är så betydelsefull !? En vuxen kvinna sa för flera år sedan ”Jag har sett mig själv i dig” och jag undrade vad hon sett egentligen och menade med det ? Ni minns så intelligent som ni sannolikt är att jag skrev att det svåraste som finns är att betrakta sig själv. Och att vi ser andra först. Men henne såg jag när hon sa det till mig. Hon ville sannolikt övertyga mig om något i sitt medvetande i relation till mig. Men vad det var sa hon inte. Kanske kände hon sig som en skådespelare i en film ? Och jag ska förklara varför. Den mening hon sagt är förövrigt en mening som finns med i filmen Top Gun från 1986 om jag minns rätt. Men i filmen sägs den av den man som Tom Cruise spelar som han säger till den kvinnliga flyglärarinnan som spelas av Kelly Mcgillis vid något kärleksmöte de har i filmen. En mening ifrån filmens värld blev använd i verkligheten i ett möte mellan 2 människor. Tänk vilket spratt livet ibland kan spela oss människor.

20181231

Taleptox

<+>

 

Om Taleptox

This is from Taleptox and some Oddified Writings / Uddafierade skrifter
Det här inlägget postades i Galenskapens Illusion, Svenska och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.