Överlevandets estetik

Jag var inte ens född när andra världskriget slutade och flera koncentrationsläger befriades 1945. I officiell historieskrivning påstås det att det dog 50 miljoner människor som en följd av kriget. Värst ska Ryssland ha drabbats enligt officiell statistik. Jag har funderat på hur snabbt de som överlevde måste ha varit med och byggt upp delar av Europa igen följande år efter 1945 och en bit in på 1960 talet. Flera delar av Europa blev sönderbombat under andra världskriget. Jag tänker på dem som inte överlevde idag en dag som detta då det är förintelsens minnesdag den 27 januari 2020. Det finns de som inte blir 5 år ens. Eller ens klarar sig undan födseln. Det är smärtsamt att tänka på de som inte överlever. De som inte får möjlighet att erfara att bli vuxna. Men i våra minnen  kan de som inte överlevde och gick bort vid tidig ålder i unga år finnas kvar och bli gamla på det sättet. Vi får inte glömma bort dem som inte överlevde. Ontologisk kollektiv Skuld sitter djupt rotad i vår kultur. Hur ska vi kunna leva med detta och klara av att hantera den ontologiska skuld det innebär med att ha kunskap om att det finns de som inte har överlevt? Att det för mer än 75 år sedan fanns de som hade som mål att med vilja och handlingskraft bearbeta, vräka, och utrota politiska motståndare, handikappade, judar, romer, och andra? Deras oförmåga att klara av att leva med oliktänkande!? Jag tänker på det sköna och vackra i att vara medveten om att ha överlevt sitt egna förflutna och andras åtgärds handlingar. Jag är också en överlevare. Än så länge. Av något outgrundligt skäl har jag överlevt de år jag varit vid liv trots att jag inte ens var född när förintelsen inträffade. Jag har överlevt mig själv idag i snart 57 år. Jag överlevde befruktningen. Jag överlevde 9 månader i min mammas mage. Livet kan vara ett mirakel. Att man överhuvudtaget finns till!? Jag överlevde födseln. Jag överlevde de första svåra åren med flera barnsjukdomar, och en operation vid 1 års ålder, och jag överlevde fram till 3 års ålder. Då andra svårigheter började. Jag överlevde 14 år av besök hos tandläkare under 60 och 70 tal från 3 års ålder till ungfär 20 års åldern. Jag överlevde ungefär 20-25 st sprutor med bedövningsmedel hos tandläkare under ungdomen och vuxen ålder. Jag överlevde en smäll och slag på munnen och huvudet från en vuxen och en knytnäve vid 6 års ålder. Jag överlevde ett slag på munnen i 13 års ålder. Det var bara några tänder som gick av och ramlade ur munnen!? Men jag överlevde. Livet är hårt sa en man till mig när jag pratade om detta. Det var vad han hade kommit på. Han kanske inte orkade höra på min berättelse eller också hade han bara en dålig dag? Annat jag överlevde var ett mordförsök vid 16 års ålder, då jag blev svårt skuren med en kniv av en för mig än idag okänd person. Jag har blivit misshandlad flera gånger i vuxen ålder med slag mot huvud och mage som jag överlevt. Jag är inte förtjust i kampsporter med inslag av våld. Men jag har också överlevt slag och sparkar. Jag har överlevt 75 sprutor i sjukvården i vuxen ålder. Jag har överlevt 28 år av arbete och 4 år av studier. Arbete befriar stod det på skylten vid koncentrationsläger. Men arbete befriar det ? Och för vem befriar det ? Jag har överlevt 2 svåra bilolyckor. Jag har överlevt 7 år av att ha varit förtidspensionerad pensionär. Jag har överlevt en vräkning från en bostad. Jag har överlevt att ha varit hemlös i 6 månader. Jag har överlevt en del härliga familjegräl i vår familj. Jag har blivit felaktigt utpekad och bedömd och kallad, med symboliskt tänkande för att vara både nazist, kommunist, jude, elitist,  kriminell, icke-kriminell, idiot, dåre, smart, dum, mentalsjuk, störd, etc. Trots det har jag överlevt. Jag har än idag inte en aning om vad som egentligen hände vid dessa försök och varför, och vad jag gjort dem som försökt åtgärda mig? Om de ens själva är insatta i och medvetna om hur de resonerat och tänkt? Men överlevt har jag gjort. Det finns något vackert och skönt mitt i allt lidande med att ha överlevt, som en empatisk hyllning till livets helighet. Det är det som är överlevandets estetik.

 

20200127

Taleptox

<+>

Publicerat i Nordiska Idylliska Noveller, Svenska | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Om läsning av böcker och texter

Jag har ställt mig frågan varför man läser böcker och texter som t.e.x romaner, noveller, essäer, poesi, eller vetenskapliga avhandlingar? Vid en diskussion jag haft med 2 olika personer om detta ämne hade de 2 olika uppfattningar; den ene menade på att det är för att bli medveten man läser litteratur. Den andre menade på att man läser böcker för att verkligheten är så tråkig. De två hade helt olika syn på detta. Den förstes skäl kan man säga var mer konstruktiv och realistisk. Medans den andres anledning till att han läste böcker var en mer cynisk och romantisk anledning. En författare som heter Milan Kundera tror jag skrev något ungefär i stil med  i en essä som heter Romankonsten (1986) från 1988 i svensk översättning  att den moral en bok har att förhålla sig till är att den ska hitta och upptäcka nya verklighetssammanhang och bidra med kunskap. Hermann Broch den österrikiske författaren skrev 1951 om att ana nya verklighetssammanhang. En annan författare som skrev om detta ämne litteraturens mening var Cervantes i romanen Don Quijote. I dess förord skrev han om hur han såg på mening och betydelse av litteratur i t.ex en roman. Vad är då meningen med att läsa böcker och texter ? Ett förmedlande av kunskaper, för att kunna bli medveten om människors olika sätt att tänka, upptäcka nya verklighetssammanhang, spegla en läsares identifikationsmöjlighet, vara en identifikation för läsare, roa läsare med berättelse, utveckla ny stil och genre ? Jag tror att en viktig anledning till att man ska skriva och läsa böcker är för att bidra med nyanserad och utvecklande syn på olika ämnen. För att utveckla sin tankeverksamhet och bidra med en utvecklande syn. Jag tänker ständigt på risken att andra kan använda sig av det jag skrivit på ett sätt som inte jag avsåg. Hur ska man kunna förebygga mot att andra tolkar in något helt annat i den text eller bok man skrivit eller läst ? För att kunna behålla sin konstnärliga integritet som författare och läsare av böcker ? Den fria viljans rättighet att subjektivt kunna få tolka det man läser efter eget huvud? Hur andra tolkar en medans man är vid liv, är inget problem, då har man enligt vår fria vilja möjlighet att kommentera hur en annan person har tolkat en text man skrivit eller läst. Här ser jag konstruktiv kritik av texter och tolkningar som något oerhört viktigt. Det är svårare med tolkningar som görs av en författare som inte lever längre, då boken har lämnats åt sitt öde att själv stå för det som den beskriver.  Kan en text användas av andra i ett annat syfte som kan tolkas som dåligt som inte var författarens avsikt utan att man kan påverka det ?  Men man kan mycket väl låta bli att vara en bokmänniska och inte skriva eller läsa böcker och leva gott ändå. Det är ju möjligt att ha andra intressen här i livet också än just böcker och texter. Men det är något magiskt med att dyka ner i en bok och upptäcka just nya verklighetssammanhang.

 

20200125

Taleptox

<+>

 

 

Publicerat i Skönlitteraturens metodik, Svenska | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Om missbruk och kritik av information och historia

I en dokumentär om tredje riket som heter Tredje rikets sista hemligheter påstås det i ett av avsnitten att en del människor under denna tidsperiod på 1920 och 30 tal och t.ex. Heinrich Himmler hade fått för sig att judar och kristna var skyldiga till de häxprocesser som inträffade under medeltiden.  Och den inkvisition som skedde en gång i tiden av den katolska kyrkan. Och att därför menade de på flera hundra år senare skulle de som hade den livsåskådningen bl.a. straffas och flyttas till koncentrationsläger och utrotas.  De som hade denna syn på historien samlade enligt dokumentär på sig dokument från det förflutna som samlades i ett arkiv för att ha bevis för att det var detta som skett. Och jag ställer mig frågande och ifrågasättande till denna metod de för mer än 75 år sedan anammade ? Jag har mycket frågetecken kring hur detta kunde bli möjligt ? Och vad för skyddsmekanismer vi har idag i vår tid till försvar för att det inte ska kunna hända igen att det sker folkmord och omfattande utrensningar av minoriteter och människor med en annorlunda tro och livsstil? Jag kommer att tänka på en litterär figur som heter Don Quijote ifrån romanen med samma namn från 1605, han som har svårt att skilja på sina fantasier och verkligheten och söker de skyldiga och sitt ideal för handlande i det förflutna i böcker han läst,  när jag tänker på det som Heinrich Himmler åstadkom med sin inskränkta och onyanserade människosyn. Utan historia är det svårt att förhålla sig till samtiden. Information och fakta om det förflutna har de, som skapade detta arkiv i syfte att ha bevis för att utföra folkmord och utrensningar, bevisat kan missbrukas. Vad jag menar på är att deras syn på det förflutna, medeltiden och inkvisitionen bygger  på en onyanserad och felaktig syn på det som hänt. Dels fanns det olika grenar och inriktningar av både judendom och kristendom under medeltiden. De dokument de grundade sin ideologiska och politiska handlings metod på saknade mer noggrann källkritik och gick ifrån ett induktivt tankesätt till att generalisera felaktigt om hela folkgrupper och andra i det förflutna men flera hundra år senare. Det var dessutom andra tider då på medeltiden och de som hade denna uppfattning under tidigt 1900 tal flera hundra år senare misstog sig på sanningen om det förflutna. Vad är förresten sant om medeltiden, häxprocesser, och inkvisitionen  som det finns mycket skrivet om i t.e.x historieskrivning ? Hur pass utbrett och omfattande var det på medeltiden ? Det var i hybris Heinrich Himmler och en del andra agerade mot en del judar och kristna och kyrkor men flera hundra år senare. Så har jag tolkat detta. Det är andra tider idag och det har skett mycket förändringar och tortyr och annat som man förknippar med häxprocesser och inkvisitionen har försvunnit och inträffar inte längre på likadant sätt. Dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921. Och tortyr är förbjudet. Vad kan man då dra för slutsats av detta ? Att man ska vara noggrann med hur information i arkiv och historia brukas ? Jag inser hur viktigt det är med konstruktiv kritik av information i arkiv och historieskrivning. Jag vill uppmana läsare till att ha ett nyanserat och kritiskt förhållande till information och historia.

 

20200125

Taleptox

<+>

Publicerat i Nordiska Idylliska Noveller, Svenska | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sofokles lärdom

Jag sitter vid ett skrivbord med en dator och funderar på Sofokles som levde ungefär mellan 497–406 f.Kr. vad som hänt med Sofokles lärdom och det arv han lämnade efter sig i t.ex. dramat Kung Oidipus skrivet någon gång 421 f.Kr.? Sofokles levde i Grekland och skrev tror man 120 st. dramer. Men bara 7 finns bevarade och sparade enligt uppgift i Wikipedia. Det finns en hel del skrivet om handlingen i teaterstycket och dramat och den myt det behandlar har fått mycket betydelse för t.ex. Psykologin under delar av 1900 talet, och jag tänker istället inrikta mig på slutet i dramat och den lärdom Sofokles ville förmedla. Vad är Sofokles lärdom i dramat, och vad betyder den idag i vår tid? Det finns flera översättningar av dramat till svenska som i original är på grekiska dels på biblioteket att låna. Jag har hittat minst 5 olika översättningar till svenska. Begagnat kan man hitta minst 10 st. exemplar av dramat på bokbörsen som tillhandahåller böcker från dels olika antikvariat.  Och de olika översättningarna slutar olika med olika sentens i språk och betydelse. Jag har inriktat mig på ett exemplar av Kung Oidipus i översättning av Emil Zilliacus. Kung Oidipus ett drama som kan tolkas som människors upptäckt av skulden och orättfärdigheten samt det som kan kallas för olycklighetens öde. Om hur skuldkänslor födes senare i livet hos en vuxen människa när denne upptäcker vad som hänt. Om konflikten mellan ödmjukhet kontra det olyckliga ödet. Om relationen mellan det omedvetna och det medvetna psyket hos en människa.  I slutet av dramat i den översättningen när handlingen upplösts och vad som hänt uppdagas avslutas dramat med att en Präst säger, ( I annan översättning uttalas det av en kör):

”Vänta med din dom till dess en dödligs sista dag du sett.

Prisa icke någon lycklig, ingen man av jordens ätt,

Förrän livets gräns han hunnit oberörd av livets kval.”

Den lärdom man kan föreställa sig att Sofokles ville förmedla förmedlat i dramat av en präst var underförstått att så länge en människa lever och genomgår kval, och är det minsta olycklig eller känner sig ofullkomlig, så bör man vänta och ej döma och ej heller prisgiva någon av människorna. Går det att leva efter den devisen idag i vår tid? Vad betyder då denna sentens och lärdom idag i vår tid? Vad har hänt med den betydelse det kan ha haft en gång i tiden? Kan man anamma den lärdomen utan att anses för galen? I den tid som är nu då så mycket domar sker förmedlade i t.ex. media och så mycket prisgives av människors handlande? Eller är Sofokles drama förlegat och har spelat ut sin funktion p.g.a. det? Eller går det ändå att lära sig något av det?  Vad kan man lära sig av Sofokles drama i vår tid? Att vi ska vara mer ödmjuka inför vår nästa och människor i allmänhet om de har det svårt? Jag vill uppmana den som läser detta att, om du inte redan gjort det, läs Sofokles drama Kung Oidipus ur vår tids ögon och hur vi lever idag och bilda dig en egen uppfattning och fråga dig – Vad betyder Sofokles lärdom idag i vår tid?

 

20200121

Taleptox

<+>

Publicerat i Nordiska Idylliska Noveller, Svenska | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Historia, historiska fakta och tro

Enligt författare och religionshistoriker Michael Baigent som kom ifrån Nya Zeeland som i sin bok Jesusskrifterna utgiven på svenska 2007 av Bazar Förlag skrev 2006 att det är skillnad på den historiske Jesus och trons Jesus och att man kan göra skillnad på dem. Inom den vetenskapliga grenen religionshistoria kan man anta att det gjorts skillnad på detta? Och hur förhåller sig kyrkor till detta? Det finns något plausibelt med att förhålla sig till historiska fakta och göra skillnad på en personlig övertygelse eller tro. Han menade på att det kan göras skillnad på den historiske personen och människan som man kan anse att han levde för en 2000 år sedan. Och den uppfattning som finns beskriven i den heliga skriften Bibeln och den tro som andra människor i senare tider har haft OM Jesus i sin tro om honom. Den uppfattning människor har haft i sin tro om honom har varierat och sannolikt förändrats med tiden som gått. Hur bevisar man att Jesus Kristus har funnits på riktigt en gång i tiden? Är beskrivningar i Bibeln tillräckliga och de avbilder som finns av honom i kyrkor och på ikoner för att anta att han kan ha funnits på riktigt? Han är ändå en av de mer avbildade som funnits. Men med kamerans intåg och smartphonens på avbildnings området kan man anta att detta håller på att förändras?  Eller är det som finns skrivet om honom i Bibeln en produkt av författares inbillade och begåvade fantasier och att de bara berättat en berättelse om honom som inte var sann antingen tagen ifrån verkligheten eller också påhittad? Vad finns det sparat i dokument som idag 2000 år senare kan bevisa att han Jesus Kristus en gång i tiden verkligen existerat som en verklig människa av kött och blod? Hur bevisar en människa att man finns och har existerat? Är en bild eller staty eller annan sorts avbild på en människa ett tillräckligt bevis och dokument för att anta att en människa existerat? Eller räcker det att vara medveten om en människa som bevis på en existens? Jag vill rekommendera och uppmana den som läser detta att mer djupsinnigt fundera på detta ämne och jag rekommenderar att den som är intresserad av ämnet läser Jesusskrifterna av Michael Baigent från 2006. Den finns begagnad hos www.bokbörsen.se eller i nyutgåva hos Adlibris eller Bokus.

 

20200113

Taleptox

<+>

 

Publicerat i Nordiska Idylliska Noveller, Svenska | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett mångtydigt ämne

Det finns människor som har åsikter om andra de inte ens träffat grundat på vad de fått höra på omvägar i ryktesspridning. En man sa att en människa utan åsikter är ingen människa. Men jag tror att det mycket väl går att leva sitt liv och vara människa utan att ha åsikter OM ANDRA människor som saboterar eller skapar förtal och rykten för och om dem. Jag är ständigt betänksam på vad jag säger OM ANDRA då jag är orolig att andra ska använda sig av eventuella påståenden och omdömen. Man kan inte gå omkring och anklaga andra hur som helst utan några bevis. I en värld som utan bevis skyller på de som är för snälla, blir ansedda att vara betydelselösa, fattiga, bidragsberoende, de som blir utpekade som att vara hatade eller för mycket älskade, och lite udda människor som blir ansedda att sticka ut ifrån den vanliga mängden, kan vad som helst bli sant i omdöme. Detta är risken med att ha åsikter OM ANDRA människor som det saknas belägg eller konkreta fysiska bevis för. När det sker en hämnd mot fattiga, mindre begåvade och funktionshindrade människor som blir utpekade som betydelselösa anonyma nollor med problem ökar risken för att det sker ömsesidiga påhittade beskyllningar. Det skapas mångtydighet hos en enskild människa. I den tid som är nu där så mycket handlar om längtan efter det absoluta och det entydiga, både i yrkeslivet men också i kärlekslivet. Men verkligheten är mångtydig. Några personer som påstått att de inte syns har uttryckt att de hållit på och jobbat på mig under flera års tid vid lite olika tidpunkter. Men syns det gör de flesta. Och sannolikt har några andra sett dem som bearbetat mig med olika beslut i jobb och bostads ärende,  samt med telefon och datorer via internet. Annat som hänt är att – En man ansåg att jag var för snäll. Men att jag bara tänkte på mig själv. En kvinna ansåg att jag var snäll som tänkte på andra. En annan kvinna tyckte jag var snäll. En kvinna ansåg att jag var elak. En annan kvinna tyckte att många tyckte att jag var elak. Varav de flesta är personer jag inte ens träffat. En kvinna påstod att de bara hade mig för att ha någon att skylla på. En man ansåg att jag skyllde ifrån mig. Jag sa vid något tillfälle att jag tog på mig skulden för min del. För min del i våra relationer. Den skuld andra har är deras ensak om de önskar bära på. Jag berättade detta för en annan man och då sa han. ”Tror du människor mår bra om man är för snäll?” Jag sa då ”Jag har inte hittat på detta.” Han sa då ”En sån skuld vet inte jag om jag vill leva med”. Han tillade senare ”Du har ljugit förut. Du brukar ljuga mycket”. En kvinna anklagade mig för att bara ljuga. En man sa att jag hade önskemål om den nakna sanningen. En kvinna anklagade mig för att vara rättshaverist. Detta visar på att vi människor tänker så oerhört olika och tycker olika i våra omdömen. Men man ska inte glömma bort att det också finns människor som önskar annat med sitt och andras liv. Samtidigt är det mig andra vid ett flertal tillfällen har hittat på och ljugit vitt och brett om. Med s.k. skitsnack som varit på gränsen till förtal.  Det är en svår tyngd att handskas med sånt. Men det innebär en lättnad att kunna skriva av sig om ett sånt mångtydigt ämne. Och ta ett avstamp på vägen bort i en distans från de händelser som faktiskt inträffat i detta mångtydiga ämne.

 

20200112

Taleptox

<+>

Publicerat i Nordiska Idylliska Noveller, Svenska | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett sånt skådespel

Ett nytt år. Nya krav och förväntningar och önskningar att ta hänsyn till. Nya utmaningar i en mångtydig värld som vi ständigt möter i vardagen. En önskan om att livet ska vara på ett visst sätt. Ett hopp och tro på att livet ska bli bättre. Och att idealen en del människor har är i konflikt med den karga hårda verkligheten. De människor som sitter med möjlighet till makt klarar sig numera inte utan de som avviker från det vanliga normala utan de har blivit beroende av udda människor som sticker ut ifrån mängden. Och det är motstridiga mångtydiga uppfattningar som möter varann i tillvaron. Verkligheten förfalskad till bristningsgränsen med påståenden av olika sort som den enskilde individen har att handskas med. En kvinna går på en trottoar och möter en man som hälsar med ett ”Hej Hej”. De träffar varann för första gången!? Hon utrycker sin åsikt och säger ”Ett sånt skådespel vill vi inte veta av här.”. En förutfattad åsikt som hon slår an en ton med. Mannens uppträdande uppfattat i en förutfattad åsikt som hon grundar på vad? Att hon längtar efter något annat och är en aningens otillfredsställd med hans uppsyn? Han jämförs med en skådespelare men i verkligheten. Menade hon från teaterns eller filmens värld? Sker det en sammansmältning med bilder i hennes inre från filmens värld? Ett bildligt tänkande som satt sig i hennes världsbild? De hade inte ens träffats innan och man skulle kunna tänka sig att deras uppfattning om andra människor vore som ett oskrivet blad? Men vi människor med ökad ålder vid äldre år bär på medhavda erfarenheter, förutfattade åsikter, och en agenda och världsbild redan innan vi träffar en annan människa första gången. När vid vilken tidpunkt i livet inträder det? Hur kändes det för mannen att bli bedömd som en skådespelare ? som om han var som hämtad ifrån filmens eller teaterns värld ? Och vad tänkte kvinnan egentligen i sitt inre ? Hur kände hon sig? Hade det med försvarsmekanismer från henne sida att göra ? Eller ytliga fördomar om män? Eller rörde det sig om enkel maktutövning från hennes sida? Hon tar fram en nyckelknippa och viftar med den i luften och säger ”Jag vill vinna. Jag har makten på min sida”. Mannen stannar till och säger ”Människor tänker så olika. Jag är nöjd. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.” Hon pratar vidare ”Hur kan du vara nöjd när världen ser ut som den gör!?” Mannen säger ”Jag är visserligen fattig men jag har jobb, bostad och mat på bordet. Det får man vara nöjd med.” De skiljs åt och går vidare på sin promenad där de möttes för första gången och om de kommer att träffas igen låter jag vara oskrivet. I en perfekt värld i till exempel romanens, på teatern, filmens eller i novellens värld skulle de sannolikt träffas igen och leva lyckligt i alla sina resterande dagar, för där blir alla människor som medverkar förstådda och rättvist behandlade ur sin unika synvinkel. Men sån är inte verkligheten. ”Livet är hårt” säger mannen till en annan man som är nästa människa han möter som drabbats av verklighetens hårda sätt att vara. Det som kan vara svårt för en människa är när verkligheten blir allt mer lik fiktionens värld. När litteraturens eller filmens värld blir till den verklighet vi möter i vardagen. En perfekt värld existerar bara i filmens eller litteraturens värld. I den romantiska tidsålder vi lever i. För i en del omständigheter är det en renässans för romantik i den tid som är nu och särskilt då i delar av biofilmens värld. Med överdrivna scener, overkliga relationer, fantasier, och trickfilmning som har luckrat upp verkligheten och skapat en mångtydig bild av oss människor. Är det bra eller dåligt? Har filmen allmänt sett bidraget till att göra vår värld bättre? Mannen går vidare på trottoaren och vänder sig om. Kvinnan som måste haft ögon i nacken vänder sig också om och ropar till mannen ”Du är bortvald. Vi vill kunna välja våra medmänniskor. Hejdå….”. I ett sånt skådespel i en mångtydig värld kan en konflikt uppstå när människor möter varann. ”Finns det inga konflikter skapar vi människor konflikter” säger mannen och går vidare som lever i sin egen värld i ett sånt skådespel.

 

20200102

Taleptox

<+>

Publicerat i Nordiska Idylliska Noveller, Svenska | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar